WHO förklarade officiellt utbrottet över den 2 juli , efter att den sista kontakten avslutat karantänen och testat negativt. Inga nya fall rapporterades efter den 25 maj , och kontaktspårning av fler än 650 personer i 33 länder hjälpte till att begränsa spridningen. Utbrottet, även om det var allvarligt, utgjorde inte någon hög risk för den allmänna befolkningen, enligt hälsovårdsmyndigheterna.
Hantavirusutbrottet på MV Hondius
MV Hondius, som ägs av det holländska rederiet Oceanwide Expeditions, avseglade den 20 mars från Ushuaia i Argentina med kurs mot Antarktis. Under resan dog tre passagerare av hantaviruset , två ombord och en efter att ha gått iland på ön Sankta Helena. Den identifierade varianten var Andesviruset , som kan överföras mellan människor genom nära och långvarig kontakt, något som är ovanligt med andra hantavirus.
Hälsovårdsmyndigheterna bekräftade att den första exponeringen troligen inträffade i Argentina, antingen genom kontakt med infekterade gnagare eller under utflykter. Därifrån spreds viruset bland passagerare och besättning under resan. Fartygets läkare blev också smittad , möjligen under behandling av sjuka. Totalt registrerades 13 fall, varav tre var dödliga.
Fartyget anlände till Kap Verde i början av maj, där de första PCR-testerna utfördes på högriskkontakter och tre passagerare med symtom. Därifrån fortsatte kryssningsfartyget utan några symtomatiska passagerare till Teneriffa, där det ankrade den 11 maj. Den kontrollerade landstigningen i hamnen i Granadilla de Abona möjliggjorde evakuering av 125 personer, inklusive passagerare och några besättningsmedlemmar, som repatrierades till sina ursprungsländer.
Den internationella responsen och Spaniens roll
Att hantera utbrottet krävde en exempellös samordning mellan WHO, Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar (ECDC), Europeiska kommissionen och de inblandade länderna. Spanien hyllades särskilt av WHO för sin "otroliga solidaritet" i att underlätta landstigning och säker hemtransport av passagerare och besättning på Teneriffa. WHO:s generaldirektör Tedros Adhanom Ghebreyesus tackade offentligt Spanien för dess samarbete.
De 14 spanska medborgarna som reste med kryssningsfartyget överfördes till Gómez Ulla Central Defense Hospital i Madrid, där de förblev i karantän. Två av dem testade positivt för hantaviruset , men båda skrevs ut efter att ha tillfrisknat. Hälsoministeriet upprättade ett specifikt protokoll med 42 dagars karantän, PCR-tester vid ankomst och igen på dag sju, samt aktiv övervakning med temperaturkontroller två gånger om dagen.
Frankrike och USA bekräftade också fall bland sina repatrierade medborgare. En fransk passagerare utvecklade symtom under flygningen och testade positivt, medan i USA rapporterades ett milt fall och ett annat med milda symtom. Alla evakuerade placerades i isolering och är under epidemiologisk övervakning. Totalt identifierades och övervakades mer än 650 kontakter i 33 länder och territorier.
WHO betonade att risken för den allmänna befolkningen var låg, eftersom Andesviruset inte överförs lätt. Hälsovårdsmyndigheterna betonade dock vikten av aktiv övervakning under veckorna efter virusets ankomst, med tanke på att inkubationsperioden kan vara upp till sex veckor.
Kroppen av den tyska kvinnan som dog ombord kremerades i Nederländerna i enlighet med säkerhetsprotokoll. Nederländska myndigheterna samordnade processen med det nationella institutet för folkhälsa och miljö (RIVM) och den lokala säkerhetsregionen.
Efter desinfektion fick MV Hondius hälsotillstånd för att återuppta sin verksamhet den 30 maj. Rederiet tillkännagav en ny arktisk expedition , den här gången med personal från huvudkontoret ombord för att följa med gästerna. Fartyget avseglade från Nederländerna med kurs mot Longyearbyen i Svalbard (Norge), där den nya säsongen började.
Hantavirusutbrottet på MV Hondius lärde oss en läxa om vikten av beredskap och internationell samordning vid hälsokriser. Även om utbrottet avslutades i slutet av maj utan nya infektioner har WHO inlett en studie med 21 länder för att bättre förstå sjukdomen och förbättra diagnostik, behandlingar och vacciner. Krisen, som mobiliserade dussintals länder och testade varningssystem, visade att övervakning och samarbete är viktiga verktyg för att begränsa oväntade utbrott, även när risken för den allmänna befolkningen är låg.
